S:t Eriks
Studiebesök den 8 maj 2019
Det var Daniel Rubin som hade vänligheten att ta emot oss och guida oss runt.
S:t Eriks är en Svensk koncern. Namnet kommer fån Stockholm- Uppsalatrakten, där S:t Erik är ett skyddshelgon.
Betong är en blandning av cement, grus, sten och övriga tillsatser.
I Staffanstorp tillverkar man marksten, kantsten och rör.
Daniel i rutig skjorta.
I produktionshallen tillverkades i huvudsak marksten. Det skedde i automatiska maskiner, där betong föll ned i en form på en träbricka, där den senare vibrerades. Då man önskade mer betong, kallades på en ny blandning. I taket, på skenor, gick vagnar med behållare om ett ton betong. Mindre satser än ett ton görs inte.
Sand sliter på formarna. Det gör att plattorna efterhand blir större. Lägger man många plattor i bredd på marken, märks det att plattorna har olika bredd. Man får därför blanda leveransen. S:t Eriks får därför ha en beställning på lager, och se till att gammal och ny tillverkning är blandad vid leveransen. Även höjden på markstenen är noga. Man vill ju inte ha en platta som sticker upp, som man snubblar på.
De gjutna palltorna får torka ett dygn.
Vid tillverkning av stödmurar (L- och T-stöd) gjuts först bottenplattan på en väl inoljad metallform. Då betongen härdat ett visst antal timmar, gjuter man den lodräta delen, som då fäster i den tidigare gjutningen. Sker den andra gjutningen för tidigt, rinner allt iväg; sker det för sent, fäster det inte ihop.
Vid tillverkning av stora brunnar, gjuts varje sida för sig, med armeringsjärn. Hålen är ingjutna eller borras upp senare. Sidorna reses och svetsas ihop i armeringsjärnen.
Därefter gjuts botten. Denna betongblandning ska ha den egenskapen, att den vid härdningen ska svälla något lite. Den ska täta mot väggarna. Dock ska den inte svälla så mycket, att sidorna spricker. Botten ska även luta fyra grader, vilket är den optimala lutningen för avloppsrör.
Gjutning av betongrör skedde i en grop i golvet, där man placerade en dorn och en form. En tätningsring lades i botten. På detta placerade man armeringsjärn, varpå betong hälldes i och vibrerades. Då röret nått avsedd höjd, vibrerades en annan ring ner i betongen, på toppen. Då betongen härdats, togs formen bort och dornen drogs ur.
Tack Daniel, för ett intressant besök!